Mitt känsliga Jag är framme och jag påverkas verkligen av allt. Tänker och tror mig kunna veta vad alla tänker om mig nu som person, har tydligen gått och blivit tankeläsare på äldre dar och det är inga snälla saker som mina tankar hittar på tyvärr  .  

Jag Vet inte men tror det beror på mitt obefintliga självförtroende just nu ... och trots att jag egentligen skiter i vad andra tycker så kommer tankarna oavsett om jag vill inte eller Om Allt...tex.

-Nej så där skulle jag inte ha svarat!

-Nej vad Sa jag NU!

Nej vad Skrev jag NU!

-Nejjag Borde nog inte Blogga!

-Åh, Varför la jag ut en Selfie igen på Insta! Vem bryr sig! Ful! Otillräcklig!

Osv. hela dagarna långa, suck!   

Men vet ni ...jag vet varför...Det är för att jag är så nedrans Uttråkad och Ensam just nu jag har ju ingen att babbla med, och jag är en babblare.  Men jag ser verkligen mig själv som en tråkig människa just nu.

Just nu är jag nog den tråkigaste typen på hela vårt runda klot typ, så jag har ju dragit mig undan allt och alla förutom mina barn & Danne då. Jag Vill inte vara till besvär och när kroppen stressar på stundtals så känns man inte som sig själv vilket skapar ett obehag att vara i situationer som inte känns som "trygg mark" och då är jag hellre ensam och rider ut stormen på mitt sätt. Så det är ju mitt eget fel också. Men sen att man inte verkar vara direkt saknad av vänner sårar mig självklart, men samtidigt så kommer den förstående sidan fram som förstår att människor har nog med sitt egna och att folk av idag har svårt att bemöta folk som inte är där dom själva är. Jag var ju alltid förut den som bjöd in till fest och den som försökte hjälpa andra hela tiden så mycket jag kunde, och på den tiden ringde telefonen iallafall ganska ofta också...  . 

Men nu är ju min normala energi som sagt på rymmen sen en tid   men den kanske har rymt till hjärnan för tankarna snurrar ju på i galen fart iallafall   . 

Idag försöker jag bara vila och tanka god energi inför kommande vecka som jag hoppas blir en vecka som kan ta mig ur min onda cirkel en gång för alla som jag nu snurrar runt i.

Men Tankarna om att jag inte kommer att klara va ditten och datten försöker självklart göra sig hörda men lite hög musik på det så blir det nog bra ... suck! 

Just nu Lyssnar jag iallafall på braiga podar och det är verkligen berikande på många sätt och har blivit lite som ett andrum att bara landa i då och då, så det verkar funka också. 

Mer pod åt folket!   Carpe diem!  /Lollo

Är det tabu att vara rädd? Har det blivit något man inte pratar "högt om"? Varför?

klassas man som en "nojig"  person när man högt och tydligt säger hur rädd man är? Är man svag som visar rädsla? Är jag svag? Uppfattas jag som en hysterisk människa som har katasroftankar? Är jag inte jag längre nu? Jag vet inte.

Men Att tappa kontrollen över sin egna kropp föder rädslor och det i sig är en ständig kamp, det är bara så. Men jag personligen tror också att rädslor kommer med åldern smygandes  ,och plötsligt är man inte odödlig längre   .

Man blir helt enkelt mer medveten om att det finns ett slut och att ingenting är för evigt. Jag är mest rädd över att inte alltid få vara hos mina barn och alltid kunna ge dom en trygg famn att landa i när livet prövar deras vingar, men den rädslan känner nog alla som har barn... och Trygghet i livet är något jag alltid har saknat på ett sätt. Kanske har ingen kunnat ge mig den på riktigt? Kanske försvann den när jag så tidigt i livet förlorade min egna pappa. Livet kändes inte tryggt längre då...känslomänniska? För Jag har inte heller lyckats finna den i mig själv vilket jag nu försöker göra.

En annan rädsla är att aldrig få höra musik igen   ... Ja det finns så många fler rädslor men låter bli att skriva en lista på dom  , tror den skulle bli för lång hahahaha .

Men jobbigt att Man börjar ifrågasätta sina val plötsligt och hur man tagit till vara på sitt liv... är det bara Jag? Oundvikligt? Har jag för mycket tid att bara tänka på?  

Men samtidigt så är jag så tacksam för så mycket i mitt liv så det väger nog upp när allt kommer omkring hoppas jag. Man ska ju bara blicka framåt sägs det...  ska försöka börja göra det nu och bara Acceptera mina rädslor. Helt enkelt låta dom skölja över mig bara när dom kommer, dom är ju en del av mig.

Jag kommer inte skämmas längre för att vara rädd och  stundtals fullkomligt livrädd. Det är ok. Allt kommer allt bli bra som Bob Marley sjunger och idag är det fredag och sol, underbart!

En dag i taget. Man är alltid starkare än man tror! 

Tack för er tid och att ni orkar läsa mina rader. /Lollo

Förväntan på att få ångest eller plötsligt bara börja må väldigt dåligt, det är vad förväntansångest är för mig. Den har varit större det senaste året och golvat mig mer än tidigare år då jag har bemästrat den bättre. Tror det är min enorma kroppsliga trötthet och att jag kommit till insikt i att jag inte inbillar mig mitt dåliga mående (det göder alla tänk om tankar) nu som gör att jag inte orkat på samma sätt.

Jag vill vara hemma och bara bomma in mig och ha nära till soffan för att kunna vila bort det dåliga måendet när det kommer över mig och när jag inte vet vart jag ska ta vägen och vill fly min egna kropp.

Väldigt svårt att förklara för nån som aldrig varit där jag är nu... jag tror nämligen aldrig att jag ens hade förstått innan jag själv gått denna väg nu under ett antal år av mitt liv. Visst har jag känt av ångest tidigare i mitt liv och haft nån panikattack i tonåren känsliga själar tror jag tyvärr inte undgår det , men den var annorlunda mer som en klump i magen som sen försvann nästan lika fort som den kom.

Jag vet ju nu att mitt fysiska mående självklart spelat en stor roll i att alla "Tänk om" tankarna fått ett större fäste i min hjärna som maler på... Tror också att mitt känsliga Jag och mitt dåliga självförtroende och mina alltid ganska låga tankar om mig själv självklart gör att jag inte tror på mig själv och därmed kommer förväntansångest över hur jag ska klara av min nuvarande situation utan att tappa fotfästet helt. Rädslor! 

Kanske hade det varit annorlunda om jag hade haft ett ställe att "krascha" helt på och där jag kände mig trygg och hade fått hjälp att sen ta mig upp igen, men det är få förunat tror jag. Jag är ganska ensam i nuläget och jag har accepterat det nu, det är väl en fas i livet som jag ska gå igenom tänker jag. Jag är inte den som vill vara till besvär. Vem är jag att sakna och hur rolig är man som sjuk? 

Mina barn är mitt allt och det är dom jag kämpar för, jag vill alltid finnas till för dom. 

Men bara att åka till vårdcentralen tar ibland emot trots att Danne kör mig dit , men har nu hamnat hos en helt underbar läkare som tror på varje ord jag säger... Men det är den där återkommande känslan av att vara hjälplös och svag... sjuk ... Jag vill inte vara sjuk det är en stor sorg för mig, självklart.

Men Samtidigt ska det bli skönt att få veta om läkaren nu äntligen har hittat vad som är fel i min kropp,  jag ska få provsvar på det  i nästa vecka. Det ska också bli skönt att alla dom som har pratat bakom min rygg och tyckt sig ha rätten till att dömma kanske nu kan bli tysta.  Att inte bli trodd och att må så dåligt som jag stundtals gör är så förnedrande och också väldigt sorgligt. Kanske kan min kropp och mitt sinne bli mer ett  igen då också när jag får en diagnos jag förstår? Hoppas! 

Idag är en tuff dag med många rädslor och en trött kropp som skrämmer livet ur mig. Kanske är det att man bara går och väntar på provsvaret nu .. vet inte.

Men Jag är rädd och svag idag bara med jobbiga tankar. Jag Försöker lyssna på musik och jag ska försöka titta på nån film om en stund om det går.

Det jobbigaste är rädslan över att vara ensam hemma som kommer dom dagar jag mår såhär och att inte veta vad som är kroppsligt och vad som "tänk om" tankarna hittar på. Just ja kbt gruppen har jag inte orkat med heller har varit helt slut kroppsligt och haft svullna tår så får knappt på mig några skor heller   . 

/Lollo

Det pratas lite om ensamhet.

Om hur man känner sig som sjukskriven och utanför ett samhälle som bara lever vidare så klart, men ändå. Man finns där bakom men syns inte. Man vill kanske inte ens synas för man skäms , skäms över att inte må bra. Jag har väl aldrig velats synas speciellt mycket ändå men när vänner man trodde stod en nära inte finns längre, så gör det ont även om man förstår. Och den ekonomiska biten som tär en i bitar, man vet liksom inte hur man ska klara sig i framtiden och så maler oron på över det. Det är också nervärderande att vara sjuk det går inte att komma ifrån. Man är mindre värd helt enkelt. Men Att känna sig beroende av andra för att ha tak över huvudet och att vara i ett ständigt underläge är att förlora något inom en själv, det går inte att frångå. Inte att bortförklara eller att ens kanske förstå för en som inte har varit där. En som har Varit beroende av sin sambo för att klara sig ekonomiskt. Varit sjuk. Upplevt sig själv som värdelös. Inte velat vara till besvär men samtidigt inuti skrikit sig hess på hjälp. Men inte velat be om hjälp med ord. Där har jag varit i många år.

Jag vet ju att jag har Gjort allt för att må bättre, jag har googlat och letat desperat efter vad som är fel i min kropp, tagit medicin mot sköldkörteln som jag kanske inte ens skulle ha haft... väntar på ny diagnos nu. Men jag känner ju skillnaden jag har ju inte mått såhär hela mitt liv. Men jag vill samtidigt inte ses som ett offer som tycker synd om mig själv men gränsen där är svår att tyda.

Jag ville bara bli trodd inte få känslan av att folk tror att man inbillar sig, jag har ju försökt inbilla mig själv sen jag blev sjuk att jag INTE var sjuk och försökt leva som innan men det har ju nu resulterat i att jag är fullständigt utmattad stundtals och det både fysiskt och psykiskt. Att bara ta en promenad med hunden är som att bestiga ett berg och jag tror knappt att jag ska orka ta mig hem igen. Att inte vara trygg i sig själv och att inte lita på sin kropp det tär, det är som att vara i kriget med mig själv som Thåström sjunger i sin grymma låt Kriget med mig själv.

Men man måste samtidigt tro att det finns en lösning på allt det gäller bara att ta sig dit. Men det jag vill komma till är att det är synd att vårt samhälle inte hjälper den som redan lider i det tysta. Det borde verkligen vara så tycker jag. Det hade ju hjälpt mig om jag hade haft en annan trygghetsgrund att kunna ramla i bitar på och sen hjälpas plockas upp igen. 

Men Kanske kommer det nåt gott ur allt  ändå? Och jag är så tacksam över att känna stor skillnad när jag har fått järn på vårdcentralen med jämna mellanrum så att mina ben och fötter fungerar bättre och att jag har hittat en så underbar läkare som tror på mina ord. 

Mitt mål är nu att bli trygg i mig själv igen och det är den resan som börjar nu och att min kropp och hjärna ska bli ett igen   , det är kämpigt att inte bara kunna landa i sig själv i alla lägen. 

Jag ska på nån gruppträning i kbt-träning på Torsdag, synd bara att det är så mycket tänk om tankar och rädslor som får det att bli så jobbigt att ta sig dit. Men en dag i taget , återkommer om hur det gick sen om inte innan dess    . Tack för er tid ni som läser    / Lollo 

Jag är så tacksam över att om det är något som jag har lärt mig på min resa genom livet så är det att uppskatta det lilla, som för mig är det Stora i livet.

Som Min tid i stallet och den tiden jag hade med min fina häst Ceasar och alla fina minnen från den tiden. Saknaden av hästdoft och hästar mumsande på hö.

Att komma ut en regning morgon och bara kunna känna doften av regn. Eller en solig morgon och känna doften av sommar och blomster. Doften av kaffe. Jag finns. Jag andas.

När man sitter i solen nyvaken en morgon ,rufsig i håret på landet med gummistövlar och klänning och stråhatt och vinden som blåser genom dom höga björkarna som står på rad längs den stora åkern. Kanske råmar korna som går en bit nedanför och kanske åker en traktor förbi med någon som vinkar, man vinkar glatt tillbaks. Ett totalt lugn. Vi bara är. Ingen ska till skolan eller jobb. Inget stress. Vi ser varandra.  

När man vaknar av en varm kropp intill som fortfarande kan få mitt hjärta att slå dubbla slag och få mig att känna mig vackrare än jag är, bara av att låta händerna vandra på min kropp. Jag har fått känna det.

Långa nätter med långa samtal i ljuset av ljus som brinner, om saker som betyder något med människor som betyder allt men det vet dom ingenting om.

Mina barn som jag älskar så det skrämmer, jag vill ju kunna skydda dom från allt. Minns rädslan när dom kom över att man inte kan kontrollera allt fast man vill. Men Min enorma stolhet över vilka underbara människor dom är, är så tacksam. 

Tacksam över min familj och över den barndom jag haft och den lärdom jag fått längs den vägen.

När musiken fyller min kropp av känslor som måste ut. 

Tacksam över att jag nu inte tar något för givet, och jag att jag alltid försöker möta mina rädslor istället för att springa iväg nu. 

Jag ser mina styrkor och mina svagheter och strävar hela tiden efter att bli en bättre människa, och jag försöker förlåta mig själv och tänka snällare tankar om mig själv.

Idag är det härligt vårväder ute helt underbart, solen ger så mycket energi och energi är något jag samlar på just nu   ... så ska försöka tanka lite energi hela dagen och bara vara i nuet. Ibland när man väntar på besked så är det bättre att försöka hitta lugnet och bara flyta med. Det ska jag försöka göra idag. 

Hoppas ni får en härlig dag i solen! /Lollo

God morgon! 

Jag sitter ensam i köket i vår kökssoffa då resten av familjen fortfarande sover med en latte och en podcast i mina öron... Just nu lyssnar jag på Till slut kommer någon att skratta nr 4 Krull och kön.

Ja just ja Wilda sover ju här bredvid mig i kökssoffan så helt ensam är jag ju inte förresten, men jag är den vakna   . 

Men hörni Det här med podcast är ju verkligen hur bra som helst!! Eller hur? Jag skulle nästan vilja ha en egen podd!!   Men jag älskar ju jag verkligen att lyssna på livshistorier och det känns ju nästan som att man sitter med i samtalet och som att man är där    . Och man kan välja vad man känner för att lyssna på och När , hur bra som helst!!   .

Jag är fortfarande väldigt förkyld men jag tror att det går åt rätt nu , puh! 

Vårkänslorna börjar vakna också, tycker inte ni samma sak? Det är liksom som att luften man andas blir vårig eller så är det att man längtar efter vår som allra mest nu? Men min kropp skriker vår och liv på ett helt annat sätt sen igår tror jag  , trots förkylning och röd söndersnyten näsa hihihi. 

Hoppas ni får en fin lördag och njut av en podcast ni med vet ja!   , tack för att ni tog er tid att läsa några ord från mig! /Lollo

Ni vet den där känslan av oro som bara kan finnas där i bakgrunden ibland utan att man egentligen vet varför?

Den som bara kommer och kan stanna kvar och fast man gör tusen saker för att tänka bort den, så stannar den kvar.

Lite en sån dag idag... iallafall stundtals.

Kanske är det för att jag känner sån enorm frustation över att inte vara den jag var och att jag påmindes om det idag på vårdcentralen och fick "tänk om" tankar om att jag skulle börja må dåligt och inte orka ta mig ner till bilen efter mitt läkarbesök. Vad skulle jag göra då? Vem kommer orka bära ner mig om jag inte kan gå? Jag väger ju bly hade varit bättre att vara kort och smal med dessa tankar alltså ...

Hissen var ur funktion och det fick självklart igång tankarna, och det är några trappor upp och trappor med prickar på som förut när järnet var lågt fick mig svårt att se stegen nerför och min balans fungerade inte som den skulle och jag hade svårt för att orka gå i trappor och blev yr när järnet var lågt och det är som att hjärnan inte tar in att järnet nu är under kontroll (av min underbara läkare) utan fortsätter att mala på om hur allt ska gå...  handsvett och fotsvett och Sorg!

Jag är så frustrerad över att jag inte bara kan leva livet som alla andra! Bara kunna gå stå och springa ett varv runt kvateret om jag känner för det utan att tveka eller känna känslan av att inte orka eller tänka "tänk om" jag inte tar mig hem osv.  ... men målet är att jag en dag ska kunna göra det igen. Hoppas!

Läkarbesöket gick i övrigt bra sen och mina "tänk om" tankar fick inte rätt den här gången heller...tänk va?    

(Jag kom både upp och ner för trappan, utan att snubbla eller nåt.)

Min läkare sa att allt kommer bli bättre nu och att 2016 är mitt år, jag vill tro henne och att allt ska bli bra nu. Hon sa också att när man har varit fysiskt sjuk en längre tid så är det jag upplever inget konstigt , jag är normal  men att kbt kan få mig att må bättre igen. Jag hoppas det! Jag vill bli mig själv igen! 

Alltså jag är bara så enormt tacksam över att ha hamnat hos denna underbara läkare, som har lyssnat och trott på varje ord man sagt och tagit en på allvar och gett mig järn så att jag nu har ben som orkar gå och stå trots att mina tankar vill få mig att tro annat, så känner jag ju skillnaden och jag kan prata utan att bli andfådd bara en sån sak  hörni!! .  

Näpp nu ska jag slänga mig i soffan igen är dunderförkyld också och min näsa är typ knallröd , så pinsamt   . 

Tack för att ni läser. / Lollo

God morgon!

Det blir verkligen aldrig som man tror ... 

Jag mådde sisådär i bilen och tänkte tusen tankar (som vanligt) tankar om att behöva be Danne att vända bilen (vilket jag aldrig gjort trots att den tanken ofta kommit under perioder när kroppen varit stressad) tankar om att snart börja må sämre och vad sk jag göra då? Tankar om att jag ville hem. Tankar om att alltid behöva må såhär osv. Men efter en stund så försökte jag bara fokusera på utsikten och stänga av allt annat, lite kbt tänk   Tänkte att det fick bli som det blir. När vi kom fram så var jag lugn och kunde i princip bara vara i nuet och det kändes skönt, det kom självklart några små katastroftänk om ... men i det stora hela så gick det betydligt bättre än jag trodde och jag var glad över att jag åkte.

Jag tänker att Det skulle ju kunna vara så att om jag har ätit Levaxin sen 2009 och inte borde ha ätit den så har ju den gjort kroppen stressad och att det liksom tar ett tag innan hjärnan fattar att kroppen inte är stressad längre? Förväntansångest? Jag hoppas att det är så och att jag snart kommer att känna mig trygg i mig själv igen. 

Jag var iallafall glad när jag kom hem men trött såklart, typ zombie   .

Men härligt för Idag vaknade jag av solsken och det var vår i luften när jag och Wilda var ute på tomten, så härligt   längtar verkligen efter vår och vårblommor nu. 

Nu ska jag snart städa upp lite och tvätta lite tänkte jag. Jag gör mina små mål inför varje dag nu det känns lite roligare så   . Hoppas ni har härlig söndag och tack för att ni tar er tid och läser.  / Lollo