God morgon!

Det blir verkligen aldrig som man tror ... 

Jag mådde sisådär i bilen och tänkte tusen tankar (som vanligt) tankar om att behöva be Danne att vända bilen (vilket jag aldrig gjort trots att den tanken ofta kommit under perioder när kroppen varit stressad) tankar om att snart börja må sämre och vad sk jag göra då? Tankar om att jag ville hem. Tankar om att alltid behöva må såhär osv. Men efter en stund så försökte jag bara fokusera på utsikten och stänga av allt annat, lite kbt tänk   Tänkte att det fick bli som det blir. När vi kom fram så var jag lugn och kunde i princip bara vara i nuet och det kändes skönt, det kom självklart några små katastroftänk om ... men i det stora hela så gick det betydligt bättre än jag trodde och jag var glad över att jag åkte.

Jag tänker att Det skulle ju kunna vara så att om jag har ätit Levaxin sen 2009 och inte borde ha ätit den så har ju den gjort kroppen stressad och att det liksom tar ett tag innan hjärnan fattar att kroppen inte är stressad längre? Förväntansångest? Jag hoppas att det är så och att jag snart kommer att känna mig trygg i mig själv igen. 

Jag var iallafall glad när jag kom hem men trött såklart, typ zombie   .

Men härligt för Idag vaknade jag av solsken och det var vår i luften när jag och Wilda var ute på tomten, så härligt   längtar verkligen efter vår och vårblommor nu. 

Nu ska jag snart städa upp lite och tvätta lite tänkte jag. Jag gör mina små mål inför varje dag nu det känns lite roligare så   . Hoppas ni har härlig söndag och tack för att ni tar er tid och läser.  / Lollo

Hej! 

Jag tänkte börja blogga lite igen mest för att jag behöver få ur mig mina tankar och då kan jag lika gärna göra det bakom en skärm. Åren har gått. Det är 2016 nu jag fyller snart 42 år år (Åldersnoja) , min hälsa är sisådär och jag har haft det kämpigt. Jag vet inte längre vad som är vad och det är jobbigt för det ger tankarna mer utrymme att lyckas skapa fler rädslor och katastroftänk   vad är det som felas mig i kroppen och vad sitter i huvudet liksom? Jag ska träffa psykolog i mitten av februari troligtvis kommer hon väl vilja ge mig antidepp och remissa mig vidare... men vi får se. Jag känner mig inte deprimerad men däremot bär jag på en Stor sorg över att må såhär och över att jag känner mig begränsad och att jag har begränsat mig själv. Ett tag begränsade jag mig själv för att låta kroppen vila och det blev så när dom hittade min enorma järnbrist och jag förstod att det var kroppsligt som jag hade sagt till läkarna i flera år och där tog liksom all ork slut.Jag hade ju pressat mig så hårt. Men nu vet jag inte vad som sitter i kroppen och i huvudet som jag sa. Tror också att jag har hormonellkaos och att det ställer till det i huvudet... Jag får konstiga tankar och en känsla av att inte klara av någonting, sen kan en plötslig känsla av att inte vilja stanna kvar i min egna kropp uppstå och den känslan är så hemsk. Vart ska man ta vägen då liksom om man inte vill stanna kvar i sin kropp liksom? Då kommer direkt tankar och rädslokänslor över att man håller på att bli tokig eller tappa kontrollen... Ibland undrar jag om jag har förstört min hjärna genom att tänka för mycket och då kommer rädslor över det och att hjärnan ska koka över   och vad vet jag kanske kokar den för fullt?

Ta som idag till exempel vi är bjudna till min bror och hans familj som vi inte träffar så ofta. Dubbla känslor över besöket... En känsla av att jag absolut vill åka och träffa dom och umgås för jag tycker ju om min bror och vill umgås med hans familj mer, men också en känsla och rädslor över att må dåligt och över att plötsligt må riktigt dåligt eller att må dåligt hela tiden och försöka se normal ut. Det kommer också en sorg över att jag inte är som jag förut var och att dom ska tycka att jag är konstig och en massa andra tänk om tankar som maler på sen igår kväll och nu är det två timmar innan vi ska vara där och jag är så trött. Ska försöka ta mig in i duschen strax...

Jag tror att mitt mående sista tiden har berott på att jag fått fel medicin för sköldkörteln och att den har gjort så att kroppen är stressad men det måendet sitter liksom kvar i tankarna hela tiden nu trots att jag har slutat med medicinen och tror att kroppen mår bättre av det för jag har slutat att svettas som en tok genom hand och fotsulor och sover bättre. Men det kommer tankar om att tänk om du snart kommer att må ännu sämre för att du har slutat med medicinen och såhär håller det på i mitt huvud.

Ja Ni kanske kan förstå min oro över att min hjärna går på högvarv?   . Om jag till exempel har bestämt mig för att åka och handla jag då kommer tusen tankar om att jag inte ska orka ta mig igenom affären ( för när jag hade järnbrist  så var ju kroppen helt slut och jag var ju andfådd bara av att prata men läkarna sa att jag var frisk så jag förstod ju inte varför jag knappt orkade gå) sen kommer tankar om att jag kanske kommer att få känslan av att inte veta vart jag ska ta vägen (starka obehagskänslor i kroppen som gör att jag inte vet vad jag ska göra) Dödsångest? Tankar om att skämma ut mig och börja gråta eller tappa greppet... och såhär håller det på om och om igen. Trots att jag gör det jag tänkt oftast fast det är alltid krävande , men den senaste tiden har jag mest varit hemma då jag inte haft varken pengar eller ork att göra så mycket. Jag har dragit mig undan dom få vänner jag har kvar.

Det är tur att jag har mitt intresse för inredning för jag pysslar mycket hemma i huset och städar efter alla här och sen är min energi slut. Men tror inte att det är bra att bli för hemmakär om ärligheten ska fram så är jag ju helst hemma nu för tiden. Jag har iof min mens nu också för andra gången denna månad då jag har slutat med minipiller som jag testade för att slippa mina enorma blödningar men som inte funkade alls ... så är yrslig och trött borde kanske bara stanna hemma och vila? Men samtidigt ska jag vila bort mitt liv? Dubbla känslor igen. Vill stanna hemma idag för är så trött men mamma kommer att bli besviken på mig och säkert alla andra också. Vi får se en sak i taget , nu en dusch och hoppas på att bli piggare. Wish me luck!