Förväntan på att få ångest eller plötsligt bara börja må väldigt dåligt, det är vad förväntansångest är för mig. Den har varit större det senaste året och golvat mig mer än tidigare år då jag har bemästrat den bättre. Tror det är min enorma kroppsliga trötthet och att jag kommit till insikt i att jag inte inbillar mig mitt dåliga mående (det göder alla tänk om tankar) nu som gör att jag inte orkat på samma sätt.

Jag vill vara hemma och bara bomma in mig och ha nära till soffan för att kunna vila bort det dåliga måendet när det kommer över mig och när jag inte vet vart jag ska ta vägen och vill fly min egna kropp.

Väldigt svårt att förklara för nån som aldrig varit där jag är nu... jag tror nämligen aldrig att jag ens hade förstått innan jag själv gått denna väg nu under ett antal år av mitt liv. Visst har jag känt av ångest tidigare i mitt liv och haft nån panikattack i tonåren känsliga själar tror jag tyvärr inte undgår det , men den var annorlunda mer som en klump i magen som sen försvann nästan lika fort som den kom.

Jag vet ju nu att mitt fysiska mående självklart spelat en stor roll i att alla "Tänk om" tankarna fått ett större fäste i min hjärna som maler på... Tror också att mitt känsliga Jag och mitt dåliga självförtroende och mina alltid ganska låga tankar om mig själv självklart gör att jag inte tror på mig själv och därmed kommer förväntansångest över hur jag ska klara av min nuvarande situation utan att tappa fotfästet helt. Rädslor! 

Kanske hade det varit annorlunda om jag hade haft ett ställe att "krascha" helt på och där jag kände mig trygg och hade fått hjälp att sen ta mig upp igen, men det är få förunat tror jag. Jag är ganska ensam i nuläget och jag har accepterat det nu, det är väl en fas i livet som jag ska gå igenom tänker jag. Jag är inte den som vill vara till besvär. Vem är jag att sakna och hur rolig är man som sjuk? 

Mina barn är mitt allt och det är dom jag kämpar för, jag vill alltid finnas till för dom. 

Men bara att åka till vårdcentralen tar ibland emot trots att Danne kör mig dit , men har nu hamnat hos en helt underbar läkare som tror på varje ord jag säger... Men det är den där återkommande känslan av att vara hjälplös och svag... sjuk ... Jag vill inte vara sjuk det är en stor sorg för mig, självklart.

Men Samtidigt ska det bli skönt att få veta om läkaren nu äntligen har hittat vad som är fel i min kropp,  jag ska få provsvar på det  i nästa vecka. Det ska också bli skönt att alla dom som har pratat bakom min rygg och tyckt sig ha rätten till att dömma kanske nu kan bli tysta.  Att inte bli trodd och att må så dåligt som jag stundtals gör är så förnedrande och också väldigt sorgligt. Kanske kan min kropp och mitt sinne bli mer ett  igen då också när jag får en diagnos jag förstår? Hoppas! 

Idag är en tuff dag med många rädslor och en trött kropp som skrämmer livet ur mig. Kanske är det att man bara går och väntar på provsvaret nu .. vet inte.

Men Jag är rädd och svag idag bara med jobbiga tankar. Jag Försöker lyssna på musik och jag ska försöka titta på nån film om en stund om det går.

Det jobbigaste är rädslan över att vara ensam hemma som kommer dom dagar jag mår såhär och att inte veta vad som är kroppsligt och vad som "tänk om" tankarna hittar på. Just ja kbt gruppen har jag inte orkat med heller har varit helt slut kroppsligt och haft svullna tår så får knappt på mig några skor heller   . 

/Lollo

Det pratas lite om ensamhet.

Om hur man känner sig som sjukskriven och utanför ett samhälle som bara lever vidare så klart, men ändå. Man finns där bakom men syns inte. Man vill kanske inte ens synas för man skäms , skäms över att inte må bra. Jag har väl aldrig velats synas speciellt mycket ändå men när vänner man trodde stod en nära inte finns längre, så gör det ont även om man förstår. Och den ekonomiska biten som tär en i bitar, man vet liksom inte hur man ska klara sig i framtiden och så maler oron på över det. Det är också nervärderande att vara sjuk det går inte att komma ifrån. Man är mindre värd helt enkelt. Men Att känna sig beroende av andra för att ha tak över huvudet och att vara i ett ständigt underläge är att förlora något inom en själv, det går inte att frångå. Inte att bortförklara eller att ens kanske förstå för en som inte har varit där. En som har Varit beroende av sin sambo för att klara sig ekonomiskt. Varit sjuk. Upplevt sig själv som värdelös. Inte velat vara till besvär men samtidigt inuti skrikit sig hess på hjälp. Men inte velat be om hjälp med ord. Där har jag varit i många år.

Jag vet ju att jag har Gjort allt för att må bättre, jag har googlat och letat desperat efter vad som är fel i min kropp, tagit medicin mot sköldkörteln som jag kanske inte ens skulle ha haft... väntar på ny diagnos nu. Men jag känner ju skillnaden jag har ju inte mått såhär hela mitt liv. Men jag vill samtidigt inte ses som ett offer som tycker synd om mig själv men gränsen där är svår att tyda.

Jag ville bara bli trodd inte få känslan av att folk tror att man inbillar sig, jag har ju försökt inbilla mig själv sen jag blev sjuk att jag INTE var sjuk och försökt leva som innan men det har ju nu resulterat i att jag är fullständigt utmattad stundtals och det både fysiskt och psykiskt. Att bara ta en promenad med hunden är som att bestiga ett berg och jag tror knappt att jag ska orka ta mig hem igen. Att inte vara trygg i sig själv och att inte lita på sin kropp det tär, det är som att vara i kriget med mig själv som Thåström sjunger i sin grymma låt Kriget med mig själv.

Men man måste samtidigt tro att det finns en lösning på allt det gäller bara att ta sig dit. Men det jag vill komma till är att det är synd att vårt samhälle inte hjälper den som redan lider i det tysta. Det borde verkligen vara så tycker jag. Det hade ju hjälpt mig om jag hade haft en annan trygghetsgrund att kunna ramla i bitar på och sen hjälpas plockas upp igen. 

Men Kanske kommer det nåt gott ur allt  ändå? Och jag är så tacksam över att känna stor skillnad när jag har fått järn på vårdcentralen med jämna mellanrum så att mina ben och fötter fungerar bättre och att jag har hittat en så underbar läkare som tror på mina ord. 

Mitt mål är nu att bli trygg i mig själv igen och det är den resan som börjar nu och att min kropp och hjärna ska bli ett igen   , det är kämpigt att inte bara kunna landa i sig själv i alla lägen. 

Jag ska på nån gruppträning i kbt-träning på Torsdag, synd bara att det är så mycket tänk om tankar och rädslor som får det att bli så jobbigt att ta sig dit. Men en dag i taget , återkommer om hur det gick sen om inte innan dess    . Tack för er tid ni som läser    / Lollo