Jag är för snabb att skriva ut det min kropp skriker för stunden men det går liksom inte att stoppa ibland och då ska ni ändå veta att jag väldigt ofta raderar det jag i stundens hetta knappat ner på en skärm som jag sen kommer att blotta om jag väljer att trycka på den knappen... känslor är starka och mina känslor väller fram ur min kropp när dom kommer, och framförallt om jag är sårad eller besviken och arg på människor som jag håller i mitt hjärta. För om man kommer in i mitt hjärta så kommer man inte ut igen, och tro mig jag har försökt få bort många människor som har kommit in för att det vore det bästa men det fungerar inte så i mitt fall.

För har du väl kommit in så kommer du alltid finnas kvar där. Det är ganska många jag har där i hjärtat och som jag ofta tänker på även om vi inte hörs så ofta.

Men på senare år så har jag inte släppt in några fler...dels för att jag har isolerat mig på grund av mitt mående och det i sin tur har ju helt logiskt gjort att jag inte har träffat några nya människor att ta in.

Det har i övrigt varit känslosamma veckor och hänt för mycket runt omkring men jag försöker ta en dag i taget och jag ger mig själv rimliga mål varje dag trots att mitt frustrerande jag försöker få mig att jobba snabbare mot mina mål... och jag har verkligen inget tålamod jag vill att allt ska ske på sekunden och att allt ska bli bra på en sekund liksaså ...och tänk vad bra det skulle vara om det var så, eller hur?    

Jag tog iallafall en kort promenad idag trots yrsel och trötthet och det blev inte som "tänk om" tankarna sa den här gången heller , Tänka sig va?... Du är vad du tänker var det va?    Ville gråta lite för en stund sen men nu känns allt helt ok jag gick ju ut iallafall så heja mig! 

God natt.

Tack för att ni läser mina rader det betyder att jag finns. 

/Lollo

Om jag hade haft pengar nu så hade jag velat resa någonstans med Wilda ...bara komma iväg ett tag. 

/Lollo

Jag somnade till sist igår kväll efter mycket snurrande i sängen och tankar som inte ville sluta mala på... Känner mig bara så tom nu och så dum,

Dum som har trott att vi hade något speciellt som skulle vara livet ut trots alla motgångar. Rädd över rädslan att förlora dig och se dig bli någon annan framför mina ögon, men nu har det hänt på riktigt. Mardrömmen är här fast det känns overkligt. Jag pendlar mellan chock och verklighet. Hur länge kommer det att göra såhär ont i min kropp? Ingenting av våra 22 år tillsammans betyder nåt längre.

Åter igen mitt egna fel som valde att blunda för sanningen och att välja att alltid finnas kvar vid din sida trots att jag genom åren varit fullständigt utmattad av att försöka få våra liv att fungera med din Adhd som har sårat mig djupt så många gånger och även våra barn. Men jag har kämpat ändå för trodde vi ändå var menade att leva vårt liv tillsammans och jag har alltid trott att du älskade mig oavsett vad. Man är en idiot när allt kommer omkring som tror på sagor och ett lyckligt slut. Nu finns det inget lyckligt slut att tillgå här längre så blev sagans lyckliga slut. 

Men vi kanske är två så olika personer som har hållt kvar varandra i en omöjlig dans? Det kommer kanske att kännas skönt att vara fri om några år när själen och kroppen kan andas normalt igen? Jag har ju ändå levt ensam i vårt förhållande i ganska många år nu så det kanske kommer det kännas mindre ensamt att leva helt ensam på riktigt nu? Hoppas. Du är mer inne på att leta nytt och någon som är bättre än jag och jag är mer inne på att överleva och hålla ihop ... allt känns så sorgligt bara. Men Jag tänker ändå att det kanske är bra att jag tar alltihop nu när jag redan är på botten och att jag måste ta hjälp , jag måste ta emot all hjälp jag kan få fast det känns patetiskt så kommer jag att ta den. Jag behöver hjälp med att ta mig igenom allt det här så är det bara. Jag ska gråta lite mer idag verkar det som för tårarna verkar aldrig vilja ta slut , men sen imorgon måste jag ringa runt och ta reda på om det finns hjälp att få och hur jag ska göra med allt runt omkring. Jag vill bo kvar i huset i ett år iallafall så att Felix får gå klart i sin skola så det måste jag ordna på nåt sätt i första hand. Det är mål nr 1. En sak i taget... Njuta av solen idag lär man ju kunna glömma   ... så njut lite åt mig och skicka energi åt mitt håll. 

Tack för att ni läser mina patetiska rader det betyder att jag finns. 

/Lollo