Inte skrivit på ett tag nu men jag tänkte skriva några rader innan det snart är ett nytt år som har sin början... och på tal om nytt år ,så har Jag så många mål som jag vill nå 2017.  Men dessvärre fortfarande en kropp som inte riktigt är med på noterna och jag vet ju inte varför men jag försöker stärka den så gott jag kan med järn vitaminer b12- sprutor och genom att försöka vila/ pausa och ta en sak i taget...men jag känner att den där normala känslan av energi i kroppen hela tiden saknas och det gör mig självklart både frustrerad och ledsen och stundtals livrädd. Det är som att livet rinner ifrån mig och som att jag bara kan titta på. Kanske att jag har nån form utmattning jag vettesjutton?

Men jag Fick veta av läkaren nu sist att min Folsyra var alldeles för låg och att det kan ge trötthet och symtom  så jag har nu börjat knapra folsyra sen några dagar tillbaks och hoppas nu självklart på att DET  kan vara den sista pusselbiten som gör att min kropp börjar må bra igen. Time will tell! Hoppas hoppas!

Men 2017 är det iaf tänkt att jag ska börja ta mig ut igen och försöka ta tillbaks nån form av socialt liv och lämna vilostunden därhänn   . Om det går.

Jag ska till Arbetsmedlingen på möte i mitten av januari och det känns både enormt stressande och pressande samtidigt som jag har en förhoppning om att jag ska få tillbaks mitt självförtroende och börja lita på min kropp och min egna styrka igen av att jag måste börja utmana mig själv.

Man förlorar liksom all självkänsla av att vara "utanför samhället" och av att vara sjuk så är det. Man känner sig dålig som inte bidrar, dålig som förebild, dålig som partner, dålig som person. Som att man är en riktig dålig människa bara, trots att man vet att man inte rår över sitt mående och att man gör allt för att må bättre så anklagar man sig själv dagligen, det blir bara så. Man stampar på sig själv och så hinner man väl tänka för mycket också när man umgås med sig själv så pass mycket   . 

Nu är iaf Målet för mig att fram tills mötet på Arbetsförmedlingen ta en minipromenad varje dag, jag ska börja idag är tanken.

Milina är ju så snäll och tar ut båda hundarna som det är nu på promenader, men jag vill kunna ta ut min Wilda på egna äventyr och jag vill kunna gå utan att tänka på att kollapsa och känna rädslor om att inte kunna ta mig hem osv. Jag får en klump av sorg varje dag som jag hör henne koppla hundarna och gå iväg, känner mig så totalt värdelös varje gång. Samtidigt som min kropp bara skriker efter att vila. Så Dubbelt!

Tänker på mitt liv innan jag blev sjuk då var promenader en del av mitt liv med hög musik i mina öron i en kropp fylld av energi och styrka. Kan jag nå dit igen? Saknar hästar och stalldoft. Saknar skratt och karaoke. Saknar att leva mitt liv.

Saknar att vara jag.

Men det är svårare när man ändå känner av att kroppen inte känns helt återställd heller och när jag har kvar vissa symtom för det ger ju självklart näring till "Tänk om" tankar och hur jag ska klara av saker nu osv.  Sen ens självkänsla som hela tiden säger att det där borde nog inte du, hur ska du klara av det osv... blä för det tänket alltså!! Måste bli av med det!

Så Nu ska jag börja utmana mig själv igen nu och inte bara vänta på att jag ska vakna upp en dag som jag var förut som jag hade hoppats på   . Nä Jag ska testa och se vad som händer. Jag ska låta rädslor skölja över mig när dom kommer. Jag har ju gjort det förut.I

Mitt nya motto ska bli som Dagny 100 års Farmor tror jag det var:

"Att hjälper du inte dig själv , så hjälper dig ingen" !!!

Och det är ju så sant som det är sagt. bam!

Näpp nu ska jag fixa lite lunch och ta en latte, är det en sak jag har lärt mig under dessa år med dåligt mående så är det iaf att uppskatta det lilla och det är jag enormt tacksam för. 

Vill passa på att Önska er alla ett 2017 med mycket kärlek och lycka! 

/Lollo

Fredag...men min energi är så låg och kroppen känns som ett urvridet lakan efter att ha haft mens och jag blödit alldeles för mycket i vanlig ordning i fyra dagar. Kroppen hinner liksom inte återhämta sig förens det är dags igen. Jag var iallafall hos en ny Gynekolog i förra veckan och berättade om mina blödningar (igen) men hon sa direkt du MÅSTE sätta in en spiral så det ska jag försöka överleva att göra på måndag men jag är så räääääädd!!

För jag har haft kopparspiral för många många år sen och den gjorde sååååå ONT att sätta in  , byta liv nån på måndag?  Snälla? Vore toppen! 

Men den här gynekologen som jag var hos var VERKLIGEN tydlig med att blöda sådär MYCKET ger ett väldigt dåligt mående dom andra jag har sagt det till har mer eller mindre tyckt att alla kvinnor blöder ju vid mens?, lite så! Som att man liksom "skyllde" sitt mående på nåt så normalt som mens? Lite drygt så... med en blick om att "ryck upp dig nu bara" lite hormonella störningar har alla ... du ser ju så pigg ut (mascara och smink, tack) ...Ja eller hur? Och Jaha ursäkta att jag Finns typ    .

Men Jag Har väl haft otur och hamnat hos fel gynekologer också , suck!  

Men nu tänker jag genast "TÄNK OM" jag får tillbaks mitt liv med hjälp av en hormonspiral? Varför har jag inte testat tidigare? Jag Tror att det var för att ingen var Tydlig med att mens och hormoner kan påverka ens mående så här pass mycket och att mitt extremt dåliga mående sen satte stopp för att tänka klart och förstå saker. När järnet var som lägst fungerade ju kroppen inte alls och det var så obehagligt och gav så många rädslor och det i sin tur gav mig katastroftänket... thjoo hoo ! NOT!! Men nu Hoppas jag! Jag Håller mina tummar mina tår och hoppas så innerligt på att det kan bli så , tänk om jag blir jag igen!  ...Tänker testa iallafall, om jag överlever själva insättningen vill säga hahaha. Det  återstår ju att se ...

Men tänk vad galet det vore!! Galet att man har mått så extremt dåligt av återkommande Järnbrist och hormonella grejer under alla dessa år och att man liksom inte helt har fattat att ens mens kan få en att bli helt utmattad i kropp och knopp. Galet! Jag vet ju inte om spiralen kommer hjälpa mig men jag måste iaf få min kropp att sluta blöda nu på nåt sätt för jag orkar inte bli helt urvriden varje månad längre och känna mig bokstavligt sjuk vid varje mens och ha cirka en veckas lite bättre mående varje månad och sen vara "under isen" resten av veckorna av månaden. Nej Jag säger Stopp nu och hoppas på att det här var min sista vidriga stora blödning.

Jag vet att man också kan bränna sina slemhinnor för att blöda minder och det är alternativ två om inte horomonspiralen funkar. Men Jag tänker varför pratas det inte mer om det här och vad hormoner och mens kan göra med kvinnor? Jag tänker också att tänk om all "utmattning" kanske har med järnbrister och hormonella orsaker att göra  i många fall? För jag har ju periodvis känt mig helt utmattad och dödssjuk. Jag har varit så dålig periodvis och väntat på att dö. Men Min järnbrist tog det ju vården 6 år att hitta... och då kämpade ju jag så hårt för att orka jobba trivdes ju så bra på mitt jobb på Plantagen  och gjorde allt för att tro på vården som sa att allt satt i mitt huvud fast jag kände hur något var extremt fel i min kropp. Det borde inte få vara så!! Varför lyssnar man inte på den som skriker på hjälp? Man känner väl sin egna kropp? Galet! Vill göra nåt! Vill förändra! Vill vill vill ... men tänker sen att "lilla" jag är inget att lyssna på och vad vet jag?

Men hoppet finns kvar, Alltid! Dom säger ju att det är det sista som överger en och det kanske är så? Men jag tror också på att tro, tro på att allt blir bra och på att kärlek vinner. Min kärlek till mina barn och det goda i livet och  min kärlek till mina nära och kära, och till mina få vänner som funnits vid min sida och finns där trots att vi inte hörs så ofta eller ses, Det beyder nåt! Jag andas jag finns jag Är och så länge jag finns så vill jag ju leva! När jag blir piggare ska jag gå och lyssna på livemusik och ta en kall öl eller två i vänners lag, det längtar jag efter att göra. Jag har inte druckit alkohol på nästan ett år nu då jag har känt att min kropp bara behövt vila så har gjort det. Saknar inte alkoholen men ibland kan det vara gott med en öl eller två. Hoppas ni får en härlig fredag och glöm inte att sprida kärlek och vägra hat!   /Lollo

Det är galet hur lite som gör mig så tacksam numera och det är väl bra, kanske är sant det där om att nåt gott alltid kommer av det onda? Jag har väl alltid varit en person som uppskattar det lilla men ännu mer nu än kanske då. Nu behövs så lite för att jag ska fyllas av tacksamhet och kärlek till livet.

Idag vaknade jag av att solen tittade in på sidan genom gardinen lite blygt och lilla Wilda hade tagit Dannes säng efter att han hade åkt till jobbet och sov som en söt liten boll vid min sida och jag blir så tacksam rakt igenom hela mig. Kroppen och sinnet är lungt förutom att jag vaknar lite under nätterna/mornarna av hårda tunga hjärtslag som kommer och går och jag vet inte vad dom beror på men jag brukar kunna somna om efter en stund om jag väcks av dom innan det är dags att gå upp , men ibland drömmer man bra skumma drömmar av att vakna och somna om och vakna igen och somna om igen, men det är inget vi behöver gå in på mer just nu va?  .

Men Jag hoppas iallafall bara på att fortsätta få må bättre nu äntligen och på att nu kunna börja ta mig ut mer och påbörja arbetsträning som det är tänkt.

Men Arbetsträning det låter så sjukt i mina öron förlåt men träna på att jobba känns näst intill overkligt för mig och så förnedrande för min redan obefintliga självkänsla men jag tänker byta ut ordet Arbetsträning till något annat, måste bara komma på nåt bra ...men typ Dansa Pausa kanske passar?   hehe !

För Dansa tycker jag ju om även om det var allt för länge sen jag dansade nu och även att pausa ibland är ju nice   . Som nu när jag Pausar och lyssnar på musik och skriver några rader på bloggen... känns bra med pauser nu.

Jag försöker även komma över min stora sorg och besvikelse över att vissa människor som jag trodde alltid skulle finnas vid mi sida valde att svika eller "försvinna" från mig när allt var som jobbigast och det gör så ont i mig... men jag försöker hantera det så gott jag kan men det gnager där i mig hela tiden och gör mig så sårbar. Men kanske gör det mig starkare till slut?  Och jag försöker tänka att det kanske inte har med mig att göra ... men då kommer tankar om att det ändå är så det är... men det är ju som det är och man styr ju inte över hur andra är och väljer att vara och göra.

Jag är ju inte heller perfekt och ingen att dömma egentligen men det är bara känslor som kommer över mig... samtidigt så börjar jag förlika mig med lite ensamhet och det känns helt ok att vara i mitt egna sällskap igen som tur är. Sen har Jag har ju mina underbara barn  och några få men goda vänner kvar iallafall och min lillasyster    som alltid finns där, så är enormt tacksam över det!

Målet idag är iallafall en liten kvällsrunda med min Wilda men lite kallare ute nu så skulle behöva en ny härlig vinterjacka känner jag   .

Hoppas ni får en grym fredag!   .

Tack för att ni orkar läsa mina rader. /Lollo 

Jag Tränar på och försöker träna hemma ungefär en halvtimme per dag , puh!

Jag Tycker att jag mår bättre nu när sköldkörtelmedicinen är ur kroppen men ibland kommer självklart tankar om att börja må dåligt för att jag inte äter medicen längre , suck!! Jag vet ju att mina värden nu ligger ok så måste släppa hur jag mådde då  och fokusera på nuet. Men oj så lätt det är att hamna i det förflutna fast man försöker tänka att nu är nu och då var då... så frustrerande! 

Jag sa till min läkare sist att jag tror att jag lät mig själv må alldeles för dåligt alldeles för länge och att det är därför jag nu har kvar rädslan för att må så igen... och hon sa att det var hon övertygad om att det var så och att Järnbristen var en stor orsak. 

Men jag sätter upp små mål nu hela tiden och liksom testar hur det går och än så länge har det gått bra förutom att det tar enormt med energi att gå och vänta på Katastrofer    ... men jag hoppas på att snart bli mig själv igen och jag är så tacksam så länge jag får må som jag gör nu ändå förutom känslan att inte klara ett skit då hahaha den får gärna lämna min kropp. Jag längtar tills jag kan göra allt jag vill igen.

Men Jag tog nyss en liten kvällsrunda med Wilda och det gick bra trots lite stress i huvudet om vad som skulle kunna hända och känsla av snubbliga fötter  ... men hade musik i öronen som störde tankarna hur bra är det liksom? Musik är medicin för själen! Nu ska jag dra upp och slänga mig i sängen med en kopp te och titta på tv. /Lollo

Har inte skrivit på ett tag men nu kände jag för att skriva några rader   ... 

Jag har börjat träna hemma ungefär 5 dagar i veckan ca 20-30 min för att stärka ben mage/rygg , köpte också boken Hjärnstark som säger att hjärnan läker av träning som jag börjat läsa så jag kör på fast min kondis är typ katastrof   ... men det går framåt tycker jag så det är ju bra. Vissa dagar är det verkligen tungt men andra dagar känns det som att kroppen svarar. Så vem vet jag kanske är på rätt spår nu , hoppas!

Järnet är också under kontroll och sköldkörtelmedicinen jag troligen inte skulle ha ätit är nu helt ur kroppen och mina värden ligger bra. Så nu behöver bara min hjärna fatta att jag inte behöver känna stress i situationer som förut stressade både kropp och knopp.

Jag har tagit bilen ner till Olles två gånger ... jag blir självklart väldigt ledsen över att det ska kännas så jobbigt och över att jag blir helt svettig i händer och fötter av rädslor ... så Frustrerande! Men jag har gjort det!! Måste bara ge mig ut helt ensam också och lyckas vinna över känslan att jag inte klarar ett endaste skit   , men lättare sagt än gjort men jag kämpar på  

Jag tror att jag Måste ju ha ngn form av utmattning då min orkeslöshet också gör mig galet frustrerad, det är stundtals som att det finns precis noll energi i kroppen och som att armarna hänger längs med kroppen  och benen knappt orkar lyfta fötterna stundtals. Men som tur är så är vissa dagar bättre och andra sämre och Jag är bara så enormt tacksam så länge jag slipper ha den ångesten jag hade dagligen förra året. Men jag kan inte riktigt sluta gå och vänta på att må så igen , det är som att jag liksom går och är beredd på att ta strid med mig själv ... tankar om vad jag gör då osv. 

Idag skulle jag ha tagit mig till kyrkan i Jakobsberg för stödsamtal vilket kanske kan hjälpa mig att tänka lite nytt ... men jag glömde helt bort att det var idag fast jag kom ihåg det igår ... men jag måste nog åka till kyrkan en gång med sällskap först för jag vet inte riktigt vart den ligger. Allt måste planeras annars blir det jobbigare. Idag är målet att gå en liten kort promenad med wilda ensam med lite musik i mina öron ... det tar emot att gå ensam jag vet inte varför men jag hoppas att det går över snart, för att ha känslan av att inte klara ett skit är som att vara ingenting... Men jag ska ta mig ur det här för jag har så mycket jag vill göra och känna häsdoft snart i min näsa är en sak som ligger högst upp på den listan.

Så lite skulle göra mig så lycklig ... att bara kunna ta bilen vart jag vill igen... Känna mig som jag igen ...vara den mamma jag vill vara till mina barn som är mitt Allt... kunna jobba och få mina egna pengar , sånt man tar för självklart, visst låter det sjukt? 

Det Tycker jag med jag lovar!

Men jag har nog kommit en liten bit som accepterat vart jag är och nu är det bara att börja klättra upp för den där stegen igen ...steg för steg ... utan järnbrist! Då borde det väl bli lättare?

Det jobbiga är att mitt tålamod är så dåligt   ... men nu får man bara gilla läget och bara köra på så gott det går. 

Så håll några tummar och tår är ni snälla för att jag ska kunna njuta lite av min promenad om en stund , kanske blir jag förvånad själv? 

Trevlig kväll på er! 

Tack för att ni läser mina rader det betyder att jag finns! /Lollo

Vad hände liksom? Vad hände med känslan man hade inombords av att klara allt mer därtill och känslan av att vara odödlig? Vart tog den vägen? Plötsligt ersattes den av rädslor man aldrig haft eller ens haft en tanke på och det är dom jag nu får möta en efter en och kräva tillbaks mitt liv igen en bit i taget.

Lovar det Låter lika sjukt för mig som för dig så är svårt att förklara för en som aldrig varit där... men jag vet inte vad som hände jag heller? Det var bara som att all min självkänsla försvann och som att all kraft att stå emot och köra på ändå bara tog slut... Vet som sagt inte om det var sköldkörtelmedicen som gjorde att kroppen stressade upp sinnet också då det visade sig att jag inte skulle ha den medicinen ens, men jag tror att det hade en stor del i det hela och jag hoppas på att snart bara få landa helt i mitt forna jag igen. Men det tar väl en stund när rädslor redan har fått fäste i tankarna och en förväntansångest finns... plus skit att vara känslomänniska. Och Sen när man samtidigt mitt i det allra svagaste blir sviken och sårad djupare än man trodde ens var möjligt av människor man trodde alltid skulle vara en del av ens liv, då känns det liksom nästan lika sorgligt inombords som när jag har förlorat dom som fattas mig här på jorden. Som att jag bokstavligen går sönder inuti utan att kunna göra ett skit. Man ser plötsligt också saker man inte har velat se, men  skillnaden är bara att man inte kan blunda mer trots att känslorna stundtals sliter mig i trasor. 

Men tur att det ändå stundtals känns bara helt ok ändå för vem är jag att bestämma över hur andra väljer att vara och känna? Ingen alls. Jag kan ju bara vara jag och knappt det stundtals   . Men jag vet att jag saknar trygghet just nu och det är den jag nu måste hitta i mig själv nu och inte tro mig hitta i någon annan som ska fånga mig när jag blir rädd för jag vet ju att jag är ensam i mig själv även då och att jag har klarat mer än många andra trots att jag har svårt att tro på att det är så för har fått höra från andra att jag är svag. Men vad vet dom? Har dom gått i mina skor? Nej jag Måste sluta se ner på mig själv hela tiden!! Sluta! Börja tro på mig själv! Japp! 

Jag körde ju bil häromdagen iallafall och det var kul så ska fokusera på att börja köra mer bil måste börja ta mig ut igen och ensam utan sällskap också, fattar inte varför det tar emot? ... men jag ska sätta upp mål varje dag nu och sen hoppas jag på att snart få lite hästdoft i näsan också för den är saknad!   God natt på er! 

Tack för att ni läser mina rader det betyder att jag finns! /Lollo

Länge sen jag skrev något i min lilla blogg nu men det har varit lite mycket och jag blev ju ärligt talat så trött på mig själv och mina rader om mitt just nu röriga liv, så till den grad att jag typ blev illamående på mig själv väldigt jobbigt läge liksom  ... men men. Tur att man har lite självinsikt ändå, men synd att den inte visar sig när känslorna inuti river tag i mig när jag blir sårad och blir som ett öppet sår, nackdelen med att vara en känslomänniska rakt igenom!! ... Jag känner för mycket!! 

Men samtidigt livet är väl inte alltid en dans på rosor för nån? Eller? 

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva för jag har så många frågor jag skulle vilja ha svar på av nån som vet, då jag känner mig vilsen i livet just nu.

Men det blir inget mer blottande av det allra innersta mer här nu. Men En av mina rädslor är min enorma sårbarhet och känslan av att inte räcka till, att inte vara älskvärd nog. Att vara Utbytbar/ bli Övergiven? Jag vill inte gå med på den tanken och samtidigt vet jag ju att verkligheten är något helt annat. Jag undrar om jag hade varit mindre sårbar om min pappa hade funnits vid min sida genom livet eller om mina första kärlekar inte sårat mig så djupt? (känslomänniska bläää), men det kommer jag ju aldrig att få veta och Jag är ju jag så det hade nog varit samma sak. Tankar... Känslor... Liv...

Nej , Nu måste Jag bara lyckas hitta min styrka i mig själv igen och lita på att kroppen bär mig nu när järnbristen är under kontroll ,hitta ett jobb, stå på egna ben. Tro på mig själv. Tro på att jag klarar mig genom livet oavsett hinder. Tro på att jag är bra som jag är. Tro på att jag snart är stark i mig själv igen.

Låter så enkelt... gäller bara att börja Tro det på riktigt också  . 

Men Att inte ha ett jobb tär på mig och det gör att jag mår sämre blir en ond cirkel, så jag hoppas verkligen att jag hittar ett jobb till hösten som jag trivs med. 

Mina mål tills dess är att träna upp min kropp så att den förhoppningsvis blir starkare och börja ta mig ut mer  .  Jag ska på tal om att träna upp min kropp strax gå upp och träna ett hemmapass    , härlig fredag på er! 

/Lollo

Jag är för snabb att skriva ut det min kropp skriker för stunden men det går liksom inte att stoppa ibland och då ska ni ändå veta att jag väldigt ofta raderar det jag i stundens hetta knappat ner på en skärm som jag sen kommer att blotta om jag väljer att trycka på den knappen... känslor är starka och mina känslor väller fram ur min kropp när dom kommer, och framförallt om jag är sårad eller besviken och arg på människor som jag håller i mitt hjärta. För om man kommer in i mitt hjärta så kommer man inte ut igen, och tro mig jag har försökt få bort många människor som har kommit in för att det vore det bästa men det fungerar inte så i mitt fall.

För har du väl kommit in så kommer du alltid finnas kvar där. Det är ganska många jag har där i hjärtat och som jag ofta tänker på även om vi inte hörs så ofta.

Men på senare år så har jag inte släppt in några fler...dels för att jag har isolerat mig på grund av mitt mående och det i sin tur har ju helt logiskt gjort att jag inte har träffat några nya människor att ta in.

Det har i övrigt varit känslosamma veckor och hänt för mycket runt omkring men jag försöker ta en dag i taget och jag ger mig själv rimliga mål varje dag trots att mitt frustrerande jag försöker få mig att jobba snabbare mot mina mål... och jag har verkligen inget tålamod jag vill att allt ska ske på sekunden och att allt ska bli bra på en sekund liksaså ...och tänk vad bra det skulle vara om det var så, eller hur?    

Jag tog iallafall en kort promenad idag trots yrsel och trötthet och det blev inte som "tänk om" tankarna sa den här gången heller , Tänka sig va?... Du är vad du tänker var det va?    Ville gråta lite för en stund sen men nu känns allt helt ok jag gick ju ut iallafall så heja mig! 

God natt.

Tack för att ni läser mina rader det betyder att jag finns. 

/Lollo