Om jag hade haft pengar nu så hade jag velat resa någonstans med Wilda ...bara komma iväg ett tag. 

/Lollo

Jag somnade till sist igår kväll efter mycket snurrande i sängen och tankar som inte ville sluta mala på... Känner mig bara så tom nu och så dum,

Dum som har trott att vi hade något speciellt som skulle vara livet ut trots alla motgångar. Rädd över rädslan att förlora dig och se dig bli någon annan framför mina ögon, men nu har det hänt på riktigt. Mardrömmen är här fast det känns overkligt. Jag pendlar mellan chock och verklighet. Hur länge kommer det att göra såhär ont i min kropp? Ingenting av våra 22 år tillsammans betyder nåt längre.

Åter igen mitt egna fel som valde att blunda för sanningen och att välja att alltid finnas kvar vid din sida trots att jag genom åren varit fullständigt utmattad av att försöka få våra liv att fungera med din Adhd som har sårat mig djupt så många gånger och även våra barn. Men jag har kämpat ändå för trodde vi ändå var menade att leva vårt liv tillsammans och jag har alltid trott att du älskade mig oavsett vad. Man är en idiot när allt kommer omkring som tror på sagor och ett lyckligt slut. Nu finns det inget lyckligt slut att tillgå här längre så blev sagans lyckliga slut. 

Men vi kanske är två så olika personer som har hållt kvar varandra i en omöjlig dans? Det kommer kanske att kännas skönt att vara fri om några år när själen och kroppen kan andas normalt igen? Jag har ju ändå levt ensam i vårt förhållande i ganska många år nu så det kanske kommer det kännas mindre ensamt att leva helt ensam på riktigt nu? Hoppas. Du är mer inne på att leta nytt och någon som är bättre än jag och jag är mer inne på att överleva och hålla ihop ... allt känns så sorgligt bara. Men Jag tänker ändå att det kanske är bra att jag tar alltihop nu när jag redan är på botten och att jag måste ta hjälp , jag måste ta emot all hjälp jag kan få fast det känns patetiskt så kommer jag att ta den. Jag behöver hjälp med att ta mig igenom allt det här så är det bara. Jag ska gråta lite mer idag verkar det som för tårarna verkar aldrig vilja ta slut , men sen imorgon måste jag ringa runt och ta reda på om det finns hjälp att få och hur jag ska göra med allt runt omkring. Jag vill bo kvar i huset i ett år iallafall så att Felix får gå klart i sin skola så det måste jag ordna på nåt sätt i första hand. Det är mål nr 1. En sak i taget... Njuta av solen idag lär man ju kunna glömma   ... så njut lite åt mig och skicka energi åt mitt håll. 

Tack för att ni läser mina patetiska rader det betyder att jag finns. 

/Lollo

Åh igår var en så bra dag jag kände mig starkare i kroppen och mådde helt ok och tog mig till mammsen på Morsdag tillsammans med Milina & Johan och allt kändes helt ok bara.  Jag Var så tacksam och glad! Jag Tänkte även ta en kvällspromenad men sen blev det aldrig så för jag tänkte att jag kunde göra det idag men jag borde ha passat på igår för idag vaknade jag med galen yrsel såklart... Typiskt!

Man är liksom som på "sjögång" i sin egna kropp väldans frustrerande, men jag försöker tänka bort skiten...

Det är strålande sol ute iaf men jag håller mig nog inne tills jag känner mig lite piggare ... har lite oro i kroppen också över morgondagen då jag ska till Ks Metaboliskacentrum för "Utvärdering"   , jag hoppas iaf på att få svar och att dom tar ett DNA test för att utesluta om det nu inte skulle vara det heller som gör att min kropp inte är som den har varit förut... Då jag orkade allt det jag ville göra och inte hade fysiska symtom. Jag saknar verkligen den tiden och att ha egen häst och stallet , men är samtidigt så tacksam över att jag har fått uppleva den tiden och jag hoppas att jag snart en dag har hästdoft i näsan igen om så bara för en dag. En dag i taget. Är också tacksam över att jag har världens bästa ungar som är mitt Allt  . 

Åh ...Vi har Tittat på gamla foton i flera timmar och pratat minnen Milina   och jag , men  såg nu att klockan redan är halv fyra snart   ... men som dom säger time flies och det gör den verkligen när man tittar tillbaks på foton från förr, hur gammal är man egentligen?   

Jag har även lyckats bombadera både Instagram och Facebook med foton så nu är man nog ännu mer omtyckt där    men skitsamma dom som stör sig får väl ta bort mig som vän eller sluta följa mig på Instagram för  idag kände jag för att gå lite utanför ramarna igen...fy på mig! Får man Inte göra.... Inte bra!  omp pa pa ... ... men gjort är gjort...

Men iallafall När vi tittade på ett kort så kom jag ihåg hur jag och Milina kanske 5 år då gick av t-banan i Akalla hand i hand i hästsvans båda två och mötes av en Kille som stannande upp framför oss och tittade på mig sen på Milina sen på mig igen och sen på Milina och sen tittade han på mig och sa - Är det ett skämt eller? Sen skrattade han och sa - Ni är väldigt lika jag har aldrig sett något liknande.   ... det finns vissa minnen som etsar sig fast och jag kommer nog aldrig glömma hans förvånade ansikte   , Måste ha varit hästsvansarna som gjorde det hihi ...

Nej nu måste jag fixa lite te ...kaffet är slut buhuuu. 

/Lollo

Åh!! , Finns Heta Linjen ens kvar Liksom ? 

Jag Lyssnar nämligen just nu på Gyllene Tider "Lova att du aldrig glömmer bort mig" och plötsligt minns jag Filip (tror han brukade stava sitt namn så) som jag träffade där , på heta linjen   och vi pratade ju med varandra i flera år under ungdomens dagar. Jag minns inte hur gammal jag var när vi började prata kanske 16? och inte heller varför vi slutade? Men jag minns hur minuter blev till timmar fast det inte kändes så och hur han brukade spela Gyllene tider i mitt öra och ibland sjunga med i just "Lova att du aldrig glömmer bort mig" och hur vi knappt kunde sluta prata med varandra ingen ville lägga på luren. Jag önskar att jag kunde minnas vad vi pratade om i flera timmar nästan varje kväll , men det minns jag ju  inte . Men Jag minns att jag tyckte om hans röst tyckte om honom. Han var en fin kille, unik. One of a kind som man säger. Jag vågade aldrig ses för jag trodde aldrig att en sån som han ville ha en sån som mig... men vi hade något speciellt under dom där åren och Gyllene Tider kommer alltid att vara en påminelse om det   . Minnen!   

Åh Jag har Haft en skön stund  med lite sk "egentid" och äntligen har jag njutit av den som i ett tidigare liv   , thjooo hooo för det!! 

Tacksam!   /Lollo 

/Lollo

Läste ut en bok igår  "Kanske Imorgon" heter den och den är skriven av Felicia Welander, en mycket bra bok. Men Den berörde mig djupt då den påminde om en vänskap som var i princip likadan fast på ett litet annat vis men vi bodde i samma hus och vi hittade vänskapen och ett band som jag alltid kommer bära med mig.

Yvonne har för alltid en stor plats i mitt hjärta och hon fattas mig fortfarande precis lika mycket idag som igår. Vi skrattade och grät tillsammans och skrattade så att vi grät. Hennes ivriga sätt kunde ibland krocka med mitt lite mer "manjana tänk" som jag har då och då  men i slutändan på ett bra sätt "opposite attracts", så vi var liksom. Jag såg  upp till henne och hennes enorma styrka, ja hon var helt underbar som person bara, det var hon verkligen. 

Så jag minns verkligen känslan än idag när hon sa att Cancern var tillbaka efter att hon hade kämpat på som den starkaste människa jag någonsin mött och blivit nästintill friskförklarad och hur glada vi hade varit över det, men så var den tillbaka igen. Jag minns hur jag fullkomligt gick i bitar och paniken jag kände över att kanske förlora henne. Och trots att vi sa att allt skulle ordna sig så blev det inte så. Jag ångrar än idag att vi inte gick till den där irlänska puben som vi hade pratat om att tidigare besöka tillsammans och som hon så gärna ville...Varför gick vi inte dit tidigare när tiden fanns? Jag ångrade att jag inte hade funnits där mer för henne tänk om jag hade kunnat gjort något mer.

Men jag tror att hon vet hur mycket hon betyder för mig och hur jag ofta ber henne att ge mig lite av hennes styrka än idag, det tror jag att hon vet.

Det känns så iallafall och jag är bara så tacksam över att ha fått ha henne i mitt liv trots att hon fattas mig nu, för det är ganska få människor som jag ser upp till men hon var en av dom. Lite av en ledstjärna i mörkret och som en blixt från en klar himmel... så var hon! 

Så många roliga minnen. 

Men iallafall på tal om boken igen så försöker jag läsa lite böcker nu för att hitta mitt egna skrivsätt så att jag kan påbörja boken som jag vill skriva. Måste ta tag i det där nu och bestämma mig för att skriva skriva skriva... det kan ju gå. 

Hoppas ni får en härlig Lördag! Tack för att ni läser mina rader det betyder att jag finns! /Lollo

Lyssnar just nu på Elliphant -Love me Badder på repeat , en grym låt btw   och så dricker jag en latte Så för stunden känns livet helt ok. Men nu har jag varit yr eller "snurrig" till och från i tre dagar, vet inte om det är hormonellt eller vad det beror på? Men det är ganska obehagligt att inte ha kontroll över sin kropp, Suck! 

Jag blir så frustrerad ... pallar inte. Men what to do liksom? Så även denna dag har mestadels spenderats i soffan men jag försöker tänka positivt mellan lite ledsna och lite "tänk om" tankar som pluppar upp såklart... och så den där väntan på att få ångest över hela skiten också ... men en dag i taget var det.  Och Inte har jag börjat skriva på nån bok heller det är liksom som att energin inte finns ... hela jag är på paus tror jag   ... eller nåt. 

Fick ny tid till ks idag iallafall och fick btw förut prata med en väldigt empatisk receptionist när jag ringde sent återbud i tisdags och idag kom en ny tid som utlovat. Så jag ska dit om två veckor istället. Jag vill ju verkligen veta om det kan vara porfyri jag har ... men jag är samtidigt livrädd som jag har sagt tidigare och att läkarna inte ska kolla ordentligt då DNAprov kostar mycket. Men jag tror att jag trots allt skulle må bättre av att få veta i det stora hela för då kanske man kan få möjlighet att må som en människa igen vilket vore trevligt ... men vi får se hur allt blir. Jag skulle egentligen vilja gå upp och rensa min garderob som jag velat göra i flera dagar nu men inte orkat och plocka fram sommarkläder osv., men vi får se om jag är piggare imorgon och kan ta tag i det där då istället ... Jag ska nog läsa en bok och samla på mig lite inspo på den fronten istället idag. Men som sagt man får se vad det blir, kanske blir en duracellkanin av min latte om en stund?     Hoppas!   

Och  jag Hoppas att ni har en härlig torsdag, solen tittar ju fram ganska mycket idag här  iallafall   . /Lollo

Jag Äter just nu frukost och fulgråter samtidigt, hur patetisk får man ens bli?

Men jag är bara så ledsen på allt idag och mest på mig själv egentligen.

Jag är bara så ledsen över att jag inte bara orkar allt som förut och ledsen över att jag har hamnat i katastroftänk och att jag inte bara testar saker nu istället för att tro att jag kommer må lika dåligt som jag har gjort tidigare (och det kan ju ha berott på sköldkörtelmedicinen som jag nu har slutat med) och då inte veta vad jag ska ta mig till. Men samtidigt Det var ju DÅ och NU är NU.

Jag vill ju inte leva fortsättningen av mitt liv och gå och vänta på att må dåligt och på något underligt sätt tro att jag då är förberedd? Suck!  

Men det är också som att all min energi är helt slut och som att min kropp känns som en svajig flaggstång som inte kan stå eller gå normalt, som att mina muskler inte fungerar och jag vet inte om det är så eller om det är tankarna som säger att det är så för att det har varit så en lång tid innan kroppen fick järn.

Jag vet inte! Jag vet ingenting! 

Bara att jag är i denna skitsituation och utan bil just nu också men jag har ju knappt velat köra bil den senaste tiden jag hade bil heller pga mitt mående, men idag hade jag velat ha en bil. Jag hade velat köra själv och ta mig till ks i solna ensam och gå in till läkaren där kl 16... men jag får nog boka om tiden för jag har ingen bil och att åka kommunalt när jag inte ens har varit ner till mitt egna centrum på väldans länge skulle kännas för jobbigt och det gör mig också ledsen. Vad har hänt med mig? Var är Jag? Jag som alltid har klarat mig själv och åkt kommunalt och kört bil och nu skulle det till och med kännas jobbigt att ringa en taxi, ja om jag hade pengar till det vill säga, eller att få åka med nån men jag har ingen att ringa ändå så   ... men sjukt är det och jag skäms så mycket! Och jag är som sagt så besviken på mig själv... Tänker att alla måste tycka att jag är en värdelös person som bara inbillar mig osv. , fast jag borde skita i vad andra tycker för dom har inte en aning ändå dom bara antar sig ha det.

Men iallafall Så är det är därför sitter jag här nu och fulgråter stundtals  i mitt kaffe och skriver samtidigt här för att få ut alla mina känslor för stunden...

Jag kommer ta mig ur det här för det här är inget liv jag kommer nöja mig med, min läkare säger att jag är fullständigt normal och när man har varit sjuk länge så är det inte något konstigt att man hamnar där jag är nu, men det ger mig ingen tröst, för jag känner mig inte normal jag känner mig inte som jag. 

Jag vill bara bli stark i mig själv igen och känna att jag kan ta mig dit jag vill utan att det ska vara som att bestiga ett berg eller ge katastroftänk.

Men det ännu lustigare är att jag inte ens i nuläget vet om jag får katastroftänk av att ge mig ut längre då jag inte har testat riktigt än för min energi är som sagt borta. Men tänk jag kanske inte ens har kvar stressen i kroppen som satte igång hela systemet nu när medicinen jag kanske aldrig borde ha ätit är ur min kropp? För jag har ju lugnare kropp och sinne hemma och så var det ju inte ens hemma när jag mådde som sämst för några månader sen. Så jag är ju så tacksam över det och försöker tänka att nu går allt åt rätt håll. Allt kommer att bli bra. Men jag har liksom inte haft energi till att testa i övrigt...det är som att jag hela tiden tänker imorgon då ska jag ... men sen är jag så trött...suck! Som att kroppen är i ide. 

Men jag ska försöka ta mig ut på en promenad idag om så bara runt huset måste ju börja någonstans... men jag ska först nu samla lite mod och ringa till ks och hoppas på att få prata med en empatisk människa som kan förstå att jag ringer så sent återbud och att en vuxen människa plötsligt är som ett barn och inte kan ta sig själv till läkarbesök och så får jag skämmas lite mer och hoppas på en ny tid och sen kommer jag säkert fulgråta lite mer på det när jag lägger på luren. Men det är ok. Jag får bara acceptera att så är läget just nu och jag är ändå som sagt tacksam över att jag inte mår nu som för några månader sen men det är ju som sagt rädslan för att börja må så igen som gör att jag inte bara kan leva på som förut. Minnen som etsar sig fast i tankarna...Jag vet ju det där...En tanke är ju bara en tanke var det ju! Låt tankarna komma och gå. Jag försöker. En dag i taget snart kommer jag att vara mitt forna jag igen det måste bara få ta den tid det tar, tålamod är inget jag har så mycket av men det får gå ändå. 

Hoppas ni får en fin 17 maj!, Stay strong! /Lollo