Fredag...men min energi är så låg och kroppen känns som ett urvridet lakan efter att ha haft mens och jag blödit alldeles för mycket i vanlig ordning i fyra dagar. Kroppen hinner liksom inte återhämta sig förens det är dags igen. Jag var iallafall hos en ny Gynekolog i förra veckan och berättade om mina blödningar (igen) men hon sa direkt du MÅSTE sätta in en spiral så det ska jag försöka överleva att göra på måndag men jag är så räääääädd!!

För jag har haft kopparspiral för många många år sen och den gjorde sååååå ONT att sätta in  , byta liv nån på måndag?  Snälla? Vore toppen! 

Men den här gynekologen som jag var hos var VERKLIGEN tydlig med att blöda sådär MYCKET ger ett väldigt dåligt mående dom andra jag har sagt det till har mer eller mindre tyckt att alla kvinnor blöder ju vid mens?, lite så! Som att man liksom "skyllde" sitt mående på nåt så normalt som mens? Lite drygt så... med en blick om att "ryck upp dig nu bara" lite hormonella störningar har alla ... du ser ju så pigg ut (mascara och smink, tack) ...Ja eller hur? Och Jaha ursäkta att jag Finns typ    .

Men Jag Har väl haft otur och hamnat hos fel gynekologer också , suck!  

Men nu tänker jag genast "TÄNK OM" jag får tillbaks mitt liv med hjälp av en hormonspiral? Varför har jag inte testat tidigare? Jag Tror att det var för att ingen var Tydlig med att mens och hormoner kan påverka ens mående så här pass mycket och att mitt extremt dåliga mående sen satte stopp för att tänka klart och förstå saker. När järnet var som lägst fungerade ju kroppen inte alls och det var så obehagligt och gav så många rädslor och det i sin tur gav mig katastroftänket... thjoo hoo ! NOT!! Men nu Hoppas jag! Jag Håller mina tummar mina tår och hoppas så innerligt på att det kan bli så , tänk om jag blir jag igen!  ...Tänker testa iallafall, om jag överlever själva insättningen vill säga hahaha. Det  återstår ju att se ...

Men tänk vad galet det vore!! Galet att man har mått så extremt dåligt av återkommande Järnbrist och hormonella grejer under alla dessa år och att man liksom inte helt har fattat att ens mens kan få en att bli helt utmattad i kropp och knopp. Galet! Jag vet ju inte om spiralen kommer hjälpa mig men jag måste iaf få min kropp att sluta blöda nu på nåt sätt för jag orkar inte bli helt urvriden varje månad längre och känna mig bokstavligt sjuk vid varje mens och ha cirka en veckas lite bättre mående varje månad och sen vara "under isen" resten av veckorna av månaden. Nej Jag säger Stopp nu och hoppas på att det här var min sista vidriga stora blödning.

Jag vet att man också kan bränna sina slemhinnor för att blöda minder och det är alternativ två om inte horomonspiralen funkar. Men Jag tänker varför pratas det inte mer om det här och vad hormoner och mens kan göra med kvinnor? Jag tänker också att tänk om all "utmattning" kanske har med järnbrister och hormonella orsaker att göra  i många fall? För jag har ju periodvis känt mig helt utmattad och dödssjuk. Jag har varit så dålig periodvis och väntat på att dö. Men Min järnbrist tog det ju vården 6 år att hitta... och då kämpade ju jag så hårt för att orka jobba trivdes ju så bra på mitt jobb på Plantagen  och gjorde allt för att tro på vården som sa att allt satt i mitt huvud fast jag kände hur något var extremt fel i min kropp. Det borde inte få vara så!! Varför lyssnar man inte på den som skriker på hjälp? Man känner väl sin egna kropp? Galet! Vill göra nåt! Vill förändra! Vill vill vill ... men tänker sen att "lilla" jag är inget att lyssna på och vad vet jag?

Men hoppet finns kvar, Alltid! Dom säger ju att det är det sista som överger en och det kanske är så? Men jag tror också på att tro, tro på att allt blir bra och på att kärlek vinner. Min kärlek till mina barn och det goda i livet och  min kärlek till mina nära och kära, och till mina få vänner som funnits vid min sida och finns där trots att vi inte hörs så ofta eller ses, Det beyder nåt! Jag andas jag finns jag Är och så länge jag finns så vill jag ju leva! När jag blir piggare ska jag gå och lyssna på livemusik och ta en kall öl eller två i vänners lag, det längtar jag efter att göra. Jag har inte druckit alkohol på nästan ett år nu då jag har känt att min kropp bara behövt vila så har gjort det. Saknar inte alkoholen men ibland kan det vara gott med en öl eller två. Hoppas ni får en härlig fredag och glöm inte att sprida kärlek och vägra hat!   /Lollo

Det är galet hur lite som gör mig så tacksam numera och det är väl bra, kanske är sant det där om att nåt gott alltid kommer av det onda? Jag har väl alltid varit en person som uppskattar det lilla men ännu mer nu än kanske då. Nu behövs så lite för att jag ska fyllas av tacksamhet och kärlek till livet.

Idag vaknade jag av att solen tittade in på sidan genom gardinen lite blygt och lilla Wilda hade tagit Dannes säng efter att han hade åkt till jobbet och sov som en söt liten boll vid min sida och jag blir så tacksam rakt igenom hela mig. Kroppen och sinnet är lungt förutom att jag vaknar lite under nätterna/mornarna av hårda tunga hjärtslag som kommer och går och jag vet inte vad dom beror på men jag brukar kunna somna om efter en stund om jag väcks av dom innan det är dags att gå upp , men ibland drömmer man bra skumma drömmar av att vakna och somna om och vakna igen och somna om igen, men det är inget vi behöver gå in på mer just nu va?  .

Men Jag hoppas iallafall bara på att fortsätta få må bättre nu äntligen och på att nu kunna börja ta mig ut mer och påbörja arbetsträning som det är tänkt.

Men Arbetsträning det låter så sjukt i mina öron förlåt men träna på att jobba känns näst intill overkligt för mig och så förnedrande för min redan obefintliga självkänsla men jag tänker byta ut ordet Arbetsträning till något annat, måste bara komma på nåt bra ...men typ Dansa Pausa kanske passar?   hehe !

För Dansa tycker jag ju om även om det var allt för länge sen jag dansade nu och även att pausa ibland är ju nice   . Som nu när jag Pausar och lyssnar på musik och skriver några rader på bloggen... känns bra med pauser nu.

Jag försöker även komma över min stora sorg och besvikelse över att vissa människor som jag trodde alltid skulle finnas vid mi sida valde att svika eller "försvinna" från mig när allt var som jobbigast och det gör så ont i mig... men jag försöker hantera det så gott jag kan men det gnager där i mig hela tiden och gör mig så sårbar. Men kanske gör det mig starkare till slut?  Och jag försöker tänka att det kanske inte har med mig att göra ... men då kommer tankar om att det ändå är så det är... men det är ju som det är och man styr ju inte över hur andra är och väljer att vara och göra.

Jag är ju inte heller perfekt och ingen att dömma egentligen men det är bara känslor som kommer över mig... samtidigt så börjar jag förlika mig med lite ensamhet och det känns helt ok att vara i mitt egna sällskap igen som tur är. Sen har Jag har ju mina underbara barn  och några få men goda vänner kvar iallafall och min lillasyster    som alltid finns där, så är enormt tacksam över det!

Målet idag är iallafall en liten kvällsrunda med min Wilda men lite kallare ute nu så skulle behöva en ny härlig vinterjacka känner jag   .

Hoppas ni får en grym fredag!   .

Tack för att ni orkar läsa mina rader. /Lollo 

Jag Tränar på och försöker träna hemma ungefär en halvtimme per dag , puh!

Jag Tycker att jag mår bättre nu när sköldkörtelmedicinen är ur kroppen men ibland kommer självklart tankar om att börja må dåligt för att jag inte äter medicen längre , suck!! Jag vet ju att mina värden nu ligger ok så måste släppa hur jag mådde då  och fokusera på nuet. Men oj så lätt det är att hamna i det förflutna fast man försöker tänka att nu är nu och då var då... så frustrerande! 

Jag sa till min läkare sist att jag tror att jag lät mig själv må alldeles för dåligt alldeles för länge och att det är därför jag nu har kvar rädslan för att må så igen... och hon sa att det var hon övertygad om att det var så och att Järnbristen var en stor orsak. 

Men jag sätter upp små mål nu hela tiden och liksom testar hur det går och än så länge har det gått bra förutom att det tar enormt med energi att gå och vänta på Katastrofer    ... men jag hoppas på att snart bli mig själv igen och jag är så tacksam så länge jag får må som jag gör nu ändå förutom känslan att inte klara ett skit då hahaha den får gärna lämna min kropp. Jag längtar tills jag kan göra allt jag vill igen.

Men Jag tog nyss en liten kvällsrunda med Wilda och det gick bra trots lite stress i huvudet om vad som skulle kunna hända och känsla av snubbliga fötter  ... men hade musik i öronen som störde tankarna hur bra är det liksom? Musik är medicin för själen! Nu ska jag dra upp och slänga mig i sängen med en kopp te och titta på tv. /Lollo