Jag är så tacksam över att om det är något som jag har lärt mig på min resa genom livet så är det att uppskatta det lilla, som för mig är det Stora i livet.

Som Min tid i stallet och den tiden jag hade med min fina häst Ceasar och alla fina minnen från den tiden. Saknaden av hästdoft och hästar mumsande på hö.

Att komma ut en regning morgon och bara kunna känna doften av regn. Eller en solig morgon och känna doften av sommar och blomster. Doften av kaffe. Jag finns. Jag andas.

När man sitter i solen nyvaken en morgon ,rufsig i håret på landet med gummistövlar och klänning och stråhatt och vinden som blåser genom dom höga björkarna som står på rad längs den stora åkern. Kanske råmar korna som går en bit nedanför och kanske åker en traktor förbi med någon som vinkar, man vinkar glatt tillbaks. Ett totalt lugn. Vi bara är. Ingen ska till skolan eller jobb. Inget stress. Vi ser varandra.  

När man vaknar av en varm kropp intill som fortfarande kan få mitt hjärta att slå dubbla slag och få mig att känna mig vackrare än jag är, bara av att låta händerna vandra på min kropp. Jag har fått känna det.

Långa nätter med långa samtal i ljuset av ljus som brinner, om saker som betyder något med människor som betyder allt men det vet dom ingenting om.

Mina barn som jag älskar så det skrämmer, jag vill ju kunna skydda dom från allt. Minns rädslan när dom kom över att man inte kan kontrollera allt fast man vill. Men Min enorma stolhet över vilka underbara människor dom är, är så tacksam. 

Tacksam över min familj och över den barndom jag haft och den lärdom jag fått längs den vägen.

När musiken fyller min kropp av känslor som måste ut. 

Tacksam över att jag nu inte tar något för givet, och jag att jag alltid försöker möta mina rädslor istället för att springa iväg nu. 

Jag ser mina styrkor och mina svagheter och strävar hela tiden efter att bli en bättre människa, och jag försöker förlåta mig själv och tänka snällare tankar om mig själv.

Idag är det härligt vårväder ute helt underbart, solen ger så mycket energi och energi är något jag samlar på just nu   ... så ska försöka tanka lite energi hela dagen och bara vara i nuet. Ibland när man väntar på besked så är det bättre att försöka hitta lugnet och bara flyta med. Det ska jag försöka göra idag. 

Hoppas ni får en härlig dag i solen! /Lollo

God morgon! 

Jag sitter ensam i köket i vår kökssoffa då resten av familjen fortfarande sover med en latte och en podcast i mina öron... Just nu lyssnar jag på Till slut kommer någon att skratta nr 4 Krull och kön.

Ja just ja Wilda sover ju här bredvid mig i kökssoffan så helt ensam är jag ju inte förresten, men jag är den vakna   . 

Men hörni Det här med podcast är ju verkligen hur bra som helst!! Eller hur? Jag skulle nästan vilja ha en egen podd!!   Men jag älskar ju jag verkligen att lyssna på livshistorier och det känns ju nästan som att man sitter med i samtalet och som att man är där    . Och man kan välja vad man känner för att lyssna på och När , hur bra som helst!!   .

Jag är fortfarande väldigt förkyld men jag tror att det går åt rätt nu , puh! 

Vårkänslorna börjar vakna också, tycker inte ni samma sak? Det är liksom som att luften man andas blir vårig eller så är det att man längtar efter vår som allra mest nu? Men min kropp skriker vår och liv på ett helt annat sätt sen igår tror jag  , trots förkylning och röd söndersnyten näsa hihihi. 

Hoppas ni får en fin lördag och njut av en podcast ni med vet ja!   , tack för att ni tog er tid att läsa några ord från mig! /Lollo

Ni vet den där känslan av oro som bara kan finnas där i bakgrunden ibland utan att man egentligen vet varför?

Den som bara kommer och kan stanna kvar och fast man gör tusen saker för att tänka bort den, så stannar den kvar.

Lite en sån dag idag... iallafall stundtals.

Kanske är det för att jag känner sån enorm frustation över att inte vara den jag var och att jag påmindes om det idag på vårdcentralen och fick "tänk om" tankar om att jag skulle börja må dåligt och inte orka ta mig ner till bilen efter mitt läkarbesök. Vad skulle jag göra då? Vem kommer orka bära ner mig om jag inte kan gå? Jag väger ju bly hade varit bättre att vara kort och smal med dessa tankar alltså ...

Hissen var ur funktion och det fick självklart igång tankarna, och det är några trappor upp och trappor med prickar på som förut när järnet var lågt fick mig svårt att se stegen nerför och min balans fungerade inte som den skulle och jag hade svårt för att orka gå i trappor och blev yr när järnet var lågt och det är som att hjärnan inte tar in att järnet nu är under kontroll (av min underbara läkare) utan fortsätter att mala på om hur allt ska gå...  handsvett och fotsvett och Sorg!

Jag är så frustrerad över att jag inte bara kan leva livet som alla andra! Bara kunna gå stå och springa ett varv runt kvateret om jag känner för det utan att tveka eller känna känslan av att inte orka eller tänka "tänk om" jag inte tar mig hem osv.  ... men målet är att jag en dag ska kunna göra det igen. Hoppas!

Läkarbesöket gick i övrigt bra sen och mina "tänk om" tankar fick inte rätt den här gången heller...tänk va?    

(Jag kom både upp och ner för trappan, utan att snubbla eller nåt.)

Min läkare sa att allt kommer bli bättre nu och att 2016 är mitt år, jag vill tro henne och att allt ska bli bra nu. Hon sa också att när man har varit fysiskt sjuk en längre tid så är det jag upplever inget konstigt , jag är normal  men att kbt kan få mig att må bättre igen. Jag hoppas det! Jag vill bli mig själv igen! 

Alltså jag är bara så enormt tacksam över att ha hamnat hos denna underbara läkare, som har lyssnat och trott på varje ord man sagt och tagit en på allvar och gett mig järn så att jag nu har ben som orkar gå och stå trots att mina tankar vill få mig att tro annat, så känner jag ju skillnaden och jag kan prata utan att bli andfådd bara en sån sak  hörni!! .  

Näpp nu ska jag slänga mig i soffan igen är dunderförkyld också och min näsa är typ knallröd , så pinsamt   . 

Tack för att ni läser. / Lollo