Inte skrivit på ett tag nu men jag tänkte skriva några rader innan det snart är ett nytt år som har sin början... och på tal om nytt år ,så har Jag så många mål som jag vill nå 2017.  Men dessvärre fortfarande en kropp som inte riktigt är med på noterna och jag vet ju inte varför men jag försöker stärka den så gott jag kan med järn vitaminer b12- sprutor och genom att försöka vila/ pausa och ta en sak i taget...men jag känner att den där normala känslan av energi i kroppen hela tiden saknas och det gör mig självklart både frustrerad och ledsen och stundtals livrädd. Det är som att livet rinner ifrån mig och som att jag bara kan titta på. Kanske att jag har nån form utmattning jag vettesjutton?

Men jag Fick veta av läkaren nu sist att min Folsyra var alldeles för låg och att det kan ge trötthet och symtom  så jag har nu börjat knapra folsyra sen några dagar tillbaks och hoppas nu självklart på att DET  kan vara den sista pusselbiten som gör att min kropp börjar må bra igen. Time will tell! Hoppas hoppas!

Men 2017 är det iaf tänkt att jag ska börja ta mig ut igen och försöka ta tillbaks nån form av socialt liv och lämna vilostunden därhänn   . Om det går.

Jag ska till Arbetsmedlingen på möte i mitten av januari och det känns både enormt stressande och pressande samtidigt som jag har en förhoppning om att jag ska få tillbaks mitt självförtroende och börja lita på min kropp och min egna styrka igen av att jag måste börja utmana mig själv.

Man förlorar liksom all självkänsla av att vara "utanför samhället" och av att vara sjuk så är det. Man känner sig dålig som inte bidrar, dålig som förebild, dålig som partner, dålig som person. Som att man är en riktig dålig människa bara, trots att man vet att man inte rår över sitt mående och att man gör allt för att må bättre så anklagar man sig själv dagligen, det blir bara så. Man stampar på sig själv och så hinner man väl tänka för mycket också när man umgås med sig själv så pass mycket   . 

Nu är iaf Målet för mig att fram tills mötet på Arbetsförmedlingen ta en minipromenad varje dag, jag ska börja idag är tanken.

Milina är ju så snäll och tar ut båda hundarna som det är nu på promenader, men jag vill kunna ta ut min Wilda på egna äventyr och jag vill kunna gå utan att tänka på att kollapsa och känna rädslor om att inte kunna ta mig hem osv. Jag får en klump av sorg varje dag som jag hör henne koppla hundarna och gå iväg, känner mig så totalt värdelös varje gång. Samtidigt som min kropp bara skriker efter att vila. Så Dubbelt!

Tänker på mitt liv innan jag blev sjuk då var promenader en del av mitt liv med hög musik i mina öron i en kropp fylld av energi och styrka. Kan jag nå dit igen? Saknar hästar och stalldoft. Saknar skratt och karaoke. Saknar att leva mitt liv.

Saknar att vara jag.

Men det är svårare när man ändå känner av att kroppen inte känns helt återställd heller och när jag har kvar vissa symtom för det ger ju självklart näring till "Tänk om" tankar och hur jag ska klara av saker nu osv.  Sen ens självkänsla som hela tiden säger att det där borde nog inte du, hur ska du klara av det osv... blä för det tänket alltså!! Måste bli av med det!

Så Nu ska jag börja utmana mig själv igen nu och inte bara vänta på att jag ska vakna upp en dag som jag var förut som jag hade hoppats på   . Nä Jag ska testa och se vad som händer. Jag ska låta rädslor skölja över mig när dom kommer. Jag har ju gjort det förut.I

Mitt nya motto ska bli som Dagny 100 års Farmor tror jag det var:

"Att hjälper du inte dig själv , så hjälper dig ingen" !!!

Och det är ju så sant som det är sagt. bam!

Näpp nu ska jag fixa lite lunch och ta en latte, är det en sak jag har lärt mig under dessa år med dåligt mående så är det iaf att uppskatta det lilla och det är jag enormt tacksam för. 

Vill passa på att Önska er alla ett 2017 med mycket kärlek och lycka! 

/Lollo